|
|
 |
 |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |  |
| |
| Min fru gick – jag grät |
En höstdag 2005 knäppte Mikael Wiehe på datorn för att se om han hade fått några nya mejl. Jo, där var ett från hustrun som befann sig i sitt hemland på besök. Nu ville hon skiljas, lämna honom. Under ett år kastades Mikael Wiehe mellan bottenlös sorg och besinningslös vrede. I den nya skivan "Sånger från en inställd skilsmässa" berättar han om sina känslor och tankar under denna smärtsamma period i sitt liv. En viktig lärdom han drog är att i en kärleksrelation måste man verkligen tydliggöra sina egna behov och lyhört lyssna till den andres önskningar. –Jag var övertygad om att jag och min fru hade ett gemensamt öde. Men i efterhand har jag insett att jag var dålig både på att lyssna och på att förmedla vad jag egentligen ville få ut av förhållandet. Mikael Wiehe ser en uppenbar risk för att ett äktenskap till sist enbart handlar om förpliktelser, rutiner och ritualer. En ömsesidig kärlek måste vårdas omsorgsfullt – det hade han och hustrun inte gjort tillräckligt noga. När han fått det obehagliga mejlet den där höstdagen för drygt tre år sedan satt han kvar en stund och stirrade på datorn. Han var inte ledsen eller arg, utan kände sig förvånansvärt kall. Och nästan direkt började han tänka på det praktiska: Hur skilsmässan skulle genomföras och hur ekonomin skulle regleras. Det var som om han ville fly från det obehagliga, undvika de starka känslorna. Men snart bröt stormen lös. Han blev så "jävla arg och ledsen". Han kände sig sårad och kränkt. Och han grät. Störtgrät, som han uttrycker det. –Det hade inte alltid funkat perfekt mellan mig och min hustru. Men när jag insåg att hon inte längre skulle finnas nära mig upplevde jag en stark förtvivlan. Ett halvt år efter att hustrun skickat sitt mejl fick Mikael Wiehe reda på att hon träffat en annan man. Då drabbades han av en plågsam svartsjuka. –Att bli arg, ledsen och förtvivlad är okey. Men att känna svartsjuka ... det är en skamlig känsla. Jag tänkte de allra svartaste tankar som jag i dag är glad att jag inte levde ut. Jag var så arg på den där mannen och önskade honom en plågsam död. I sina mest dystra stunder såg sig Mikael Wiehe vandra fram på Malmös gator som en ensam, ful och övergiven man sökande efter en lycka som aldrig ville infinna sig. –Jag var mycket rädd för att bli ensam, att bli en gammal ungkarl som alla talade om bakom ryggen med beklagan. Efter ett år stod hustrun utanför hans ytterdörr och frågade om Mikael ville börja om på nytt. Han sa "ja" direkt. Det var ju detta han hade längtat efter. Men han insåg också att de nog inte skulle klara av detta på egen hand. –Det är så lätt att fastna i gamla mönster. Vi har gått i terapi, både tillsammans och var för sig. Det har varit oerhört nyttigt. Jag har lärt mig att bättre förstå både mina egna och min hustrus behov. Det gäller allt från praktiska vardagssysslor till ekonomi och hur vi har det i sängen. För mig har det varit viktigt att lyfta upp allt på bordet, och hitta ett sätt att leva så båda är nöjda med förhållandet. Mikael Wiehe säger att varje relation har sin dramaturgi och att det inte finns några universalrecept för att få det att fungera. Men han ger ändå ett litet exempel: Han är en av de svenska artister som turnerar allra flitigast. Och han hustru har alltid stöttat honom i detta. –Men det är naturligt att hon inte känner sig viktig i mitt liv om jag alltid tackar ja till alla jobberbjudanden. Om hon nu undrar om jag någon gång kan säga nej till ett jobb som kanske inte är alldeles nödvändigt så inser jag att hon vill känna att hon också betyder något i mitt liv. Inte så ofta behöva stå tillbaka. –Tidigare gjorde vi många saker på egen hand, och jag tyckte att det var en frihet i relationen, men det kan ju lika gärna ha varit en flykt för att slippa konfronteras med det som var jobbigt i vårt förhållande. När Mikael Wiehe bestämde sig för att han på nytt ville leva med hustrun bestämde han sig för att de skulle försöka göra mer saker tillsammans. –Om vi trivdes skulle ju det vara ett bevis på att relationen utvecklades – och vi återupptäckte snart att vi allt oftare hade skitkul ihop. Det är en jättebelöning. Men jag är inte ärlig om jag inte säger att vissa dagar fungerar det inte lika bra. Fast det kanske är så en äkta relation ser ut? Vi träffar Mikael Wiehe i Stockholm när han repeterar inför en turné i Norge och Sverige. Lokalen är full av instrument och på ett notställ finns texterna från den nya skivan. De är starka, personliga och utlämnande. Som de här orden från låten "Och nu vill du komma tillbaka". //Och nu vill du komma tillbaka när pengarna är slut när din älskare har lämnat dej och du är trött och sjuk Nu vill du komma tillbaka och står här vid min dörr Ber mej glömma Säger: Allt ska bli som förr Men min sinne är förmörkat och mitt hjärta svart av hat Av allting som en gång var finns inte någonting kvar// Men det fanns ändå någonting kvar. Det som Mikael Wiehe innerst inne längtat efter. Han älskade fortfarande sin hustru, hoppfullt och plågsamt på en och samma gång. Något som dessa rader ur texten till "Var med mej nu" visar: //Jag vill ha dig tillbaka som jag minns att du var när vi möttes i hemliga rum Med ditt utsläppta hår med ditt skratt och din gråt och din hungriga törstande mun Ja, min tunga kan minnas din tunga Mina läppar kan minnas din hud Jag vill ha dig igen så min hopplöshet äntligen tar slut// Under många år har Mikael Wiehe skrivit politiska texter där han gisslade och utmanade den ekonomiska och politiska makten. Nu skriver han naket om det mest personliga i en människas liv. Är det rätt mot din hustru att lämna ut er så pass öppet? –Min hustru har gett sin tillåtelse till att jag ger min berättelse. Jag tror att många kan känna igen sig i vår situation, hur en relation blir mer eller mindre slentrian. Men också inspireras av att det går att övervinna svårigheterna, svarar Mikael Wiehe och blir avbruten av mobiltelefonen. Det är hustrun som ringer: –Hej, är det du! Vi har repat hela dagen och nu har jag varit upptagen av en intervju som snart är klar ... Ja, det är det lilla bordet och stolen i rummet ... Nu ska jag bara plocka ihop lite här, och snabbt gå upp till Robert och så ringer jag vid åttatiden. Puss och kram!
|
|
|
| | |
| | |
| | |
| | |
| | |
| |
